Följer sitt hjärta!
Snart 6 månader sedan jag skrev något här, vilket betyder att det är lika länge sedan jag träffade min familj senast, & det börjar kännas skall erkännas. Fick ett positivt glatt besked i fredags, att de kommer upp & besöker mig v7-v8 :) jag har verkligen världens bästa föräldrar.
Livet är verkligen inte en dans på rosor. Jag klagar inte alls, trivs bra med nuet, tar en dag i taget & försöker göra det bästa av den! MEN de dagar som inte alltid blir som man tänker sig, är det extra jobbigt att ha sina rötter så långt bort. En kram eller en dunk på axeln kan vara avgörande, det betyder så otroligt mycket.
Just nu befinner jag mig på mitt andra hem nämligen Romme Alpin igen! Vi befinner oss i v6 & det börjar nu gå mot sin topp vecka 8 & 9. Mycket besökare & mycket jobbande. Har i år fått äran att vara ansvarig över det nya cafeet på anläggningens nedre " plan". Ett spännande projekt där jag fått lägga upp sortiment, anställt personal, sköter scheman, beställningar. Ja jag formar helt enkelt min egen station, nått jag verkligen trivs med! :) Har lyckats hitta personal som verkligen brinner för detta precis som jag själv, så det är så himla kul att gå till jobbet, man skuttar lixom upp ur sängen, trots att man jobbar över 200 tim i månaden i högt tempo så är det först när man blir ledig som man känner att man är trött! Är lyckligt lottad faktiskt över denna möjlighet. Sätter nya försäljningsrekord titt som tätt, så tävlingsmänniskor är nått vi alla i gänget är. På så sätt gör det mindre ont i hjärtat att jag inte kan spela fotboll längre när jag kan tävla & kämpa på jobbet istället ;) Nu ser vi fram emot toppveckorna & jag laddar med 2 dagars ledigt efter en stor helg.
Skall tilläggas att jag har blivit bortskämd med besök senaste månaden. Först kom brorsan & spontanbesökte mig 2 jan. En onsdag em kl 16,30 ringer telefonen & bror frågar när slutar du syster ?? jag svarar ja det beror på, har stängt cafeet men finns lite annat att göra. Han säger: jag står på biltemas parkering i borlänge har du tid att umgås??? jag tror han skämtar & säger att han bara säger så för att jag inte ska jobba ihjäl mig ;) MEN jag har verkligen en guldbror. väl på parkeringen står han där med öppna armar & ger mig en bamsekram & säger att jag är toksaknad. Syskonkärlek it is.
Välbehövlig kvalitetstid med promenader, film & skitsnack, stannande han 3 dagar. Han besökte såklart mitt jobb o passade ännu en gång på att åka lite skidor ;) Många tårar föll såklart söndagen när bilen hans rullade ner mot småland & min till jobbet.
Tokjobbade några veckor & fredagen den 18 jan kom nästa guldvän upp, Anna. ! 22,00 plockade jag upp henne på Blge tågstation. Overkligt men så sjukt roligt. Många minuters kramande sen bar det hem för att sitta hela natten & prata massa skit & härliga minnen. Skratten ekade!
Dagarna spenderades i min vardag, dvs besök på strutsfarmen, det va väldigt roligt att se annas första reaktion, skulle ha filmat den, men den lever kvar i mitt minne. Vi besökte Romme Alpin såklart & njöt av det tokfina vädret, va ut & träönade en del med långa promenader. Välbehövllig ledig tid för oss båda. Jobbiga tårar föll måndagen när jag vinkade av henne vid tåget. Men med ett glatt leende om att det inte kommer dröja länge till innan vi ses igen, & att jag är lyckligt lottad över att ha så fina människor i mitt liv. Jag vet verkligen vilka personer som är mina vänner. Finns i ur & skur, man behöver inte höras varje vecka utan när man väl hörs såkänns det som man alltid hörts & man fortsätter prata där man slutade sist. Det bästa är att det kan vara tyst flera minuter i varandras sällskap men man förstår varandra ändå. citatet att "bästa vänner behöver inte säga saker till varandra utan man förstår varandra ändå" stämmer så klockrent.
Har ännu mer positiva nyheter att berätta faktiskt. Mina ben har skött sig exemplariskt. Första veckan på Romme sparkade de bakut totalt. SMÄRTA som man hade glömt bort gjorde sig påmind. Förmodligen byte av underlag som orsakade det. Jag körde på med linement igen & det blev bättre, men kände av ändå. Fick tips av en kollega att prova stödstrumpor. Så jag åkte med ett fniss till apoteket & köpte ett par. Haha skulle ett par "tant strumpor" kunna hjälpa mig som haft så svåra problem. Dagen efter, jag kan inte beskriva men vilken skillnad. Benen va såklart lite ömma, smärta försvinner ju inte på direkten, men bennen va lätta & man kände hur blodet pumpades runt. Sedan den dagen har jag varje dag stödstrumpor när jag jobbar & jag har kunnat springa/jobba 12 timmars pass utan en gnutta smärta. Galet verkligen !
Träningsmässigt är jag en glad tjej. Har tränat ca 2 pass i veckan på Friskis & Svettis som jag tecknade ett gymkort på. Varje pass består av 40 minuters crosstrainer i löptempo, vilket har gjort att jag fått tillbaka mitt flås & jag känner att jag är trött efter varje pass. Därefter är det muskelbyggnad i 1 timme som sker. allt från mage & bål till armar & rygg. Jag älskar det verkligen. Det är så kul att äntligen kunna gå från ett träningspass helt genomblöt & sopslut igen. Va ju typ 3 år sen senast. Målet är att kunna träna utan smärta såklart framöver & kunna jogga lite längre distanser denna vår & sommar än förra årets 2,5km. Andra målet är att bygga upp mitt 6pack igen, & i dagens läge har jag lyckats bygga upp 4 st. Så det kämpas på för fullt. Men det viktigaste är att jag känner mig pigg & glad & utan smärta. Jag har lärt mig min läxa, jag kommer aldrig aldrig göra om samma sak igen. Är huvudet dumt får kroppen verkligen lida.
Så när man tittar på kort eller läser sin blogg några år tillbaka kommer tårarna fram & man inser hur mycket man krigat för att hitta en vardag, men hur mycket man förlorat för att man bara ångade på.
men man kan inte göra saker ogjorda, man kan bara förbättra dem. och jag är på god väg. Jag mår just nu otroligt bra & är så himla stolt över mig själv.
Har många planer framöver, nya projekt att förverkliga, något jag säkert kan berätta om nästa gång jag skriver.
Tills dess, ta hand om er, lev i nuet & njut av allt som livet ger er, dvs följ ert hjärta!
för det gör jag....
KÄRLEK
Linda
