~ L I N D A E M E L I E R O S É N ~

Imon är det dagen d, då jag ska bege mig norrut igen.

Usch samma känsla varje gång jag ska åka. Panik, tårar, ångest....

Jag är verkligen så sämst på det här med att säga hejdå, det går inte att stålsätta sig.

Men jag är så oerhört tacksam för mina 4 veckor här hemma med familj & vänner. Jag har kommit ner i varv igen, har vilat ut, ägnat tid åt träningen & hunnit fundera en del & tagit några beslut. Så på så sätt känns det bra.

Klart jag saknar Dalarna, Borlänge, mina dalmasar & dalkullor där uppe, ni är fantastiska. Jag ser fram emot nya utmaningar nu i höst & vinter. Men just nu är det lite kämpigt att heta Linda.

 

Citatet" Love makes a house a home" stämmer så himla bra. Rent teoretiskt så skulle ju inte Småland längre vara mitt hem eftersom jag inte bott där på över sju år, men tack vare er ALLA som förgyller mina dagar här nere med omtanke & tid så känner jag mig lika hemma här som förr i tiden. Allt från när man är i byn eller i spåret eller ja var som helst så hälsar alla på varandra. Det är så himla mysigt & gör så himla mycket. Man är liksom inte bortglömd bara några år äldre ;)

 

Nu ska jag krypa upp i soffan med min familj & ägna de sista timmarna tillsammans innan det är dags för avfärd imon bitti.

 

Så återigen TUSEN TACK ni alla fina människor som jag har omkring mig, jag är så himla tacksam, ni är guld värda! <3

 

Massa kärlek från en ledsen men lycklig Linda.

 

 

 

 

 

 

Glada ben glad Linda :) Äntligen efter ca 13 dagar är benen sig själva igen & jag tog mig en härlig löptur igår i strålande sol. Åh så mycket energi, jag mår verkligen inte bra om jag inte får träna. Mitt sätt att rensa & koppla bort allt runt om. Det är när man får tillbaka " smärta" man uppskattar

Hoppas ni alla har haft en strålande helg!? Jag passar på att bara mysa med mina nära & kära nu så mycket jag kan. Det börjar dra ihop sig nu mot avförd & det börjar även kännas inombords. Känner mig lite stressad, jag vet inte varför, men den infinner sig alltid. Lite småpanik över att jag inte kan stanna tiden. Inte ens jag kan kontrollera tiden ;)

Så helgen blev en familjehelg. Jag & bror va på bio o lördags kväll, den tredje filmen i snabba cash. Jag gillar verkligen dem, men jag tyckte slutet va lite väl konstigt. Så man kan inte sluta fundera dagen efter på hur varför det blev så. Ja ni vet ju att jag verkligen är en grubblare;) Söndagen va kalas väder, va ute och sprang som jag nämnde, pysslade lite med div inredning, från naturen. Hittade en stock som jag ska ha inne i hallen & hänga ljuslyktor i nu till hösten. Sen hittade jag även ett inspirationsuppslag om att göra en hösttårta av löv, rosor, & rönnbär som man sätter i oasis. Superläckert så det ska jag göra i helgen när jag kommer tillbaka till min lägenhet. Kan behöva piffa upp den när den nu när jag varit borta så länge. En höstkrans ska jag också fixa som jag kan sätta på min ytterdörr. Jag slänger upp lite inspirationsbilder när de är klara.

 

I torsdags träffade jag Tommy, min fantastiskt kloka vän. Alltid lika roligt att träffas & vi kan sitta i timmar & bara prata. Så himla roligt att följa varandra här i livet, hjälpa varandra & bolla tankar & idéer. Thats what friends are for.

Tack vännen för att du är du & kom ihåg att tänka lite mer på dig själv för det är du värd!

 

Idag är det måndag & jag & Mizzan tog sovmorgon, ja kanske lite för länge, för när jag vaknade hade jag väldigt ont i huvudet. Nu sitter vi här jag med en kopp kaffe & Mizzan njuter under lampan. Det är mulet, blåser rejält & känns inte alls något vidare. Det svänger rejält om man jämför med igår, då det verkligen va brittsommar.

 

I eftermiddag ska jag träffa min fantastiska vän Jessica & barnen bus Filippa & Kasper. Ska bli härligt att träffa dem en gång till innan jag åker norröver.

Imorgon ska jag ta en kaffe min andra fina pingla till vän, Anna. Eftersom jag inte ha möjlighet att komma hem de närmsta sju månaderna för att vara exakt så vill jag passa på att umgås & framför allt önska dem lycka till med sina kommande planer.

Är lyckligt lottad över att ha så fina vänner i mitt liv. Varje gång är jag lika ledsen när jag lämnar men glad inombords, för jag vet att vi ses/ hörs snart igen. Tänk er själva, vi träffas max 4 dagar per år, men jag skulle nog kunna säga att jag känner dem mer än vissa personer som jag träffar i min vardag. Vännerna försvinner inte, de följer med en oavsett var man är. Det är det som är ÄKTA vänskap, och det är den enda vänskapen man behöver.

 

Mamma & jag ska ta en eftermiddag ihop också denna veckan, bara umgås. Mamma betyder massor för mig, liksom min familj. Hon är som en bästa vän för mig. Jag har alltid tyckt det varit roligt att umgås med henne, det spelar ingen roll att hon är äldre än mig, hon har alltid varit med & umgåtts med mig sen jag va yngre. Jag är stolt över min mamma & kommer alltid finnas där för henne.

 

Igår tog jag avsked av min lillebror som nu reser bort med utbildningen nu denna veckan. Usch det är inte kul att säga hejdå. Jag är verkligen sämst på det. Min bror är en stor förebild för mig. En inspiration, men även en människa som har ett hjärta stort som en ocean. Ibland önskar jag att jag va lite mer som honom, inte den veliga egenskapen ;), men lite mer framåt. Att våga hoppa lite mer & göra det som faller en in just nu.

 

Pappa då, ja vad ska jag säga, vi är lika som bär, haha, det är nästan skrämmande har jag kommit fram till nu när jag varit hemma. :) Vi har väl haft våra diskussioner, men det slutar alltid med en stor kram för vi kan verkligen inte bli arga på varandra någon längre stund ;) Det är rätt kul det här med genetik, hur man ärver varandras egenskaper. Pappa du är otroligt bra, men kom ihåg vad jag sa till dig, jag är liiiiiiiite bättre ;) haha

 

Nåja denna veckan blir som sagt bara att vara & lägga sin tid på det som betyder något & faller en in.

 

Önskar er alla en fantastisk start på veckan!

 Kärlek

Er Linda

 

 

När man tänker att man ska göra saker & ting rätt så blir det oftast alltid fel. Jag blir så ledsen över det, för hade man inte gjort det, så hade man klandrat sig själv för att man inte försökt eller investerat i det. Nu pratar jag i gåtor igen, jag vet. Men jag ska förklara så gott jag kan.

Eftersom jag kunnat träna mer & mer nu vilket är jätteroligt & jag mår så bra över det, så behövde jag investera i nya stödstrumpor för det är min hemlighet till glada & friska benhinnor. Jag har ju såklart några par, men tänkte att jag skulle ligga steget före & ha några extra eftersom några börjar bli slitna nu efter sommaren. Vuxenpoäng, ja !

I torsdags & fredags flyttade vi lillebrors alla saker till nya lägenheten & jag hade såklart ett par av de nya stödstrumporna. Vi höll väl på att flytta & grejja i ca 10 timmar den kvällen. När jag kom hem kände jag att det va en "molande" värk i mina benhinnor, vilket inte alls tillhör vanligheterna längre. Jag funderade länge på vad det berodde på eftersom jag i vanliga fall brukar jobba & stå så långa pass. Har inte känt av någon smärta på över 1 år. Såklart blir jag lite orolig & smörjer in benhinnorna på kvällen & preppar dem i förebyggande syfte. Dagen efter va det dags igen med ännu en flyttdag. Jag hoppade i mina stödstrumpor igen & fortsatte med flyttandet. På eftermiddagen kände jag att jag inte kunde stå längre. Det gjorde liksom ont & jag beslöt mig för att åka hem till Hovmantorp igen. Besviken satte jag mig på sängkanten & förstod ingenting. Ledsen & rädd att jag förstört mina ben igen över något jag inte ens vet vad jag gjort för fel.

Söndagen låg jag i soffan hela dagen, vågade knappt gå eftersom jag ville vila benen i förebyggande syfte, återigen med stödstrumporna. På kvällen kände jag fortfarande denna molande värk efter en hel dag på soffan. Jag körde värme & kyla & preppade med liniment som jag gjorde när benen mådde som sämst. Ledsen ännu en kväll över att inte veta varför det gjorde ont.

På morgonen när jag vaknade beslöt jag mig  för att ta på mig mina " gamla" stödstrumpor. Jag kände direkt efter någon timme att det blev bättre.

Så problemet var alltså att jag hade stödstrumpor som tydligen inte passade mina ben. Så då kommer nästa fråga, hur vet man det innan ?? Så där fick man alltså för att man skulle vara duktig & investera i några nya par stödstrumpor. Så idag tisdag sitter jag med " gamla" stödstrumpor i två ben som knappt har någon molande känsla kvar. Phu! Blir att sitta stillla utan träning några dagar till för att vara på säkra sidan. Tänk va man kan ställa till med problem utan att man ens vet om det. Jag kommer aldrig våga byta märke på mina strumpor framöver.

 

Idag fick jag mig en riktig överraskning då jag hade ett paket i brevlådan här hemma.